onsdag 21 februari 2018

En dag i naturen

Dagens program var igen helt annorlunda - de tre dagarna hittills har varit så olika varandra som det bara är möjligt! I dag tog vi båten till Lamma Island, som är en ö utanför Hongkong. Båtresan dit tar en knapp halvtimme.

Båten tog i land vid öns största by Yung Shue Wan, med drygt 6000 invånare. På ön finns inga bilar, och därmed inga bilvägar. Kanske delvis därför är byn väldigt rörigt uppbyggd. Det fanns en huvudgata och ett par tvärgator till den, men utanför dessa gator låg husen helt hipp som happ. Alla är vända åt olika håll och på något sätt oregelbundet placerade. Ibland hade de grusgångar mellan sig, ibland asfalterade gångar, och ibland var man tvungen att stryka precis bredvid någons hus - på gården, kändes det som, men det fanns ju inga gårdar - för att komma vidare i labyrinten. Charmigt på sitt sätt, men hur ska man kunna beskriva för någon var man bor? Och det måste ta länge att skola in nya postutdelare här.  

Och mitt i allt stötte vi på en liten, råddig köksodling, där en man låg i en hängmatta. Han (eller de?) hade gjort fiffiga små amplar av pet-flaskor...

... och en i många våningar av övre delen av vattendunkar.

Efter en snabb lunch (på bilden ett exempel på restaurang som man inte vågar sig in på - alla skyltar och menyer är enbart på kinesiska, det finns inga priser någonstans, inga bilder och ingen talar engelska) gav vi oss iväg på promenadrutten som leder från Yung Shue Wan till den mindre byn Sok Kwu Wan. Det var lämpligt väder för en promenad (kanske 17 grader) och fullt med folk på stigen.

På en strand längs vägen kunde man stifta närmare bekanskap med Sydkinesiska havet - det var rätt kallt. 

När vi kommit fram till Sok Kwu Wan tog vi en liten paus och bestämde oss sedan för att fortsätta på en annan naturstig, som utgick därifrån.

På den stigen kom man betydligt närmare naturen, den var jobbigare att gå och där fanns nästan inga andra människor. På de dryga två timmar det tog att gå runt såg vi kanske sex andra personer - vilket ju måste vara rekord i Hongkong. 


Där fanns mikania - den där invasiva arten, som inte har några naturliga fiender här och därför tar över allt (och i slutändan förstör allt) där den får fäste. Så farlig för naturen, men så vacker.


Och några spökbyar. Nästan alla har flyttat bort från byarna mitt på ön, och det förstår man ju - det är inte lätt att bo på ett ställe där man först måste promenera en halv timme och sedan ta båt för att ens komma till matbutiken. En by hade övergetts när termiter åt upp alla tak - invånarna hade flyttat 100 meter och byggt upp nya hus (kan termiter verkligen inte flytta så långt?). De öde byarna var rätt spöklika, där skulle man inte vilja vara efter att mörkret har fallit.

Stranden var en sorglig syn så här mitt på vintern. Men det var också litet spännande att gå och titta på vad vågorna fört in.

Där låg förvånansvärt många fiskar, som tydligen inte hade lyckats ta sig ut med tidvattnet. Om man skulle gå där tidigt på morgonen kunde man kanske fånga dagens middag på detta sätt?

Och någon hade skrivit en hälsning i sjögräset.

Nästan tillbaka i byn igen gick vi förbi en begravningsplats. Och kolla deras brandberedskap! Kvastar av brandslang, som man sedan ska slå med om det börjar brinna. Kanske det fungerar bra, vem vet.

Till sist åt vi middag vid stranden (vårrullar och nykokta räkor, utsökt) och tog båten tillbaka till Hongkong. Då var det redan mörkt och staden var så vacker. I land kom man med samma känsla som efter en dag på havet i sommar-Finland: nöjd, trött, genomblåst och litet frusen.

För övrigt gick vi 26 039 steg i dag. I går blev det bara knappt 8 000 (mest stod vi ju i kö). Och första dagen - då jag tror att vi gick allra mest hittills - glömde jag att ta på mig stegmätaren.

tisdag 20 februari 2018

Massor, massor, massor av människor! Och massor av text i detta inlägg.

Dagens insikt är att en miljonstad bebos av - ja, miljontals människor! Hongkong i synnerhet nu, tydligen, under helgdagarna vid det kinesiska nyåret.

Vi började dagen (efter att ha sovit som klubbade i tolv timmar och sedan vaknat nöjda och utvilade) med att ge oss ut och leta efter frukost. Hotellen här tycks inte satsa på allmänna utrymmen (kvadratmeterpriset är väl alltför högt), och vårt första hotell hade ingen matservering överhuvudtaget. Dagen innan hade jag råkat titta upp och sett ett caféfönster på andra våningen i vårt gathörn, och vi gav oss på jakt efter det. Uppgången visade sig ligga bakom en liten dörr med en liten skylt vid gatunivå, som ledde till en anonym liten trappa. Jag var osäker på om man alls skulle gå in där, men just då kom ett par ner för trappan så vi vågade oss upp. Och på andra våningen var en enorm lokal, med en kassa där man valde bland kanske 50 frukostalternativ, en lång disk där man väntade medan slamrande kockar tillredde end frukost och massor av bord där man sedan åt den. Perfekt!

Sedan checkade vi ut och testade tunnelbanan (fungerade mycket bra) för att ta oss till vårt andra hotell - som var jättefint! Vi har "harbour view" från vårt rum. Det var dimmigt i dag också, som ni ser. Men receptionisten sa att det ÄR dimmigt i Hongkong i februari, så vi får väl vänja oss vid det bara.

I rummet ingår ett bärbart wifi"ägg", som man får ta med sig ut på stan och kan använda hela dagen - mycket bra när man t.ex. vill kolla kartan på sin telefon eller googla något. Man får också låna andra användbara prylar, som handvärmare eller selfie-sticks (vi avböjde artigt). Och se på den här fina detaljen: det finns dynor av två olika hårdhet i sängen, och de märker ut dem med fjärilsknipsor.

När vi letade efter lunchställe märkte vi svårigheten här: eftersom de flesta restauranger, liksom vårt morgonmålshak, inte har något på gatunivå måste man spana uppåt. Nu såg vi reklam för en sushirestaurang längre upp i en byggnad, och styrde dit. Sedan fick man köa till hissen, och så kom man ut ur hissen direkt in i restaurangen och fick ett bord. Och sedan först menyn. Detta visade sig vara ett ganska dyrt ställe - men lyckligtvis inte vansinnigt dyrt, för vad skulle man ha gjort sedan? Rest sig upp och gått, när de redan hade hällt upp teet? Och hur ska man kunna välja restaurang, när man på sätt och vis gör det i blindo? Återkommer med nya rapporter i morgon, om vi har löst det. Jag beställde för övrigt hotpot, och blev sedan rätt förvirrad när alla skålar kom in. Men man skulle tydligen röra ner det råa ägget i grytan. Resten åt jag skilt för sig.

Sedan var vår plan att ta spårvagnen upp till Victoria's Peak. Vi var förberedda på att köa, men trodde nu inte riktigt på det där med tre timmar, som vi hade läst någonstans. Men tja - två och en halv timme köade vi. Lyckligtvis var vi mätta, behövde inte på tuppen och var inte frustrerade.

Och sedan åkte vi spårvagn i vansinnigt brant lutning, i kanske fem minuter. Men det var ju fint så länge det varade.

Till vår överraskning fanns det ett köpcenter där uppe - vi hade förväntat oss ungefär en utsiktsplattform av trä.

Vi satte oss och åt middag på en restaurang. Vi fick faktiskt ett fönsterbord, men dimman hade svept in hela berget så tyvärr var utsikten helt försvunnen. Men maten var toppen! Det var fisk och seafood, och efter att ha sneglat på efterrättsmenyn frågade vi om vi fick dela på en huvudrätt för att orka med efterrätt. Ok, sa de, lyckligtvis. För huvudrätten var friterade räkor och fisk i olika former, tillsammans med pommes frites, så man blev lagom mätt redan på en halv. Och efterrätterna, åååh. Och MÄNGDERNA! Jag tog jordgubbsglass med grädde och jordgubbar, och fick tre stora glassbollar inne i tre rejäla scones! Och artonåringens chocolate chip cookie kom i en STEKPANNA och var garnerad med två glassbollar och tre gräddbollar. Väldigt gott och väldigt mycket.

Sedan ville vi ner igen. När vi såg att kön till spårvagnen nu också var jättelång (över en timme) tänkte vi äh, vi tar bussen i stället. Men vi tänkte inte på att hundratals andra hade samma plan. Så också BUSSKÖN ringlade sig runt en hel byggnad. Vi kom med på den sjunde bussen - och då var alla dubbeldäckare. 

Pust och frust, vad vi har köat i dag. Inte precis enligt planerna. Men på något sätt en insikt i hur mycket människor här finns - fast man naturligtvis har vetat det, har man inte riktigt förstått det. Och det är ju en stor fördel att ha så mycket tid på sig här som vi har. Vi har inte bråttom, och det gör ingenting att vi "spiller tid". Men i morgon ska vi nog göra något där vi inte behöver köa!

måndag 19 februari 2018

Världens längsta dag - men rolig!

Hälsningar från Hongkong! Här är härligt varmt och mycket fuktigt.

Flygresan hit överträffade alla förväntningar. Det var mellanlandning i Amsterdam, och sedan ytterligare elva timmars flyg. Jag tänkte att det skulle bli vansinnigt tråkigt, man brukar ju bli uttråkad redan på tre timmar långa flyg. Men den här gången blev det faktiskt inte tråkigt överhuvudtaget. Först jobbade jag fyra-fem timmar, och när jobbet var klart satt jag glad och nöjd och tittade på två filmer i sträck (alla har en egen skärm, där man fritt kan välja film). Dessutom bjöd Cathay Pacific på ovanligt bra och riklig mat. Enda utmaningen var sömnen - det blev nu inte till någonting. Planet från Amsterdam startade vid lunchtid, och just som man enligt finländsk tid började bli sömnig inför natten och slumrade till, tyckte Hongkong-besättningen att det blev morgon (vilket det ju började bli, Hongkongtid), tände alla lampor i planet och började servera frukost. Så både den nyblivna artonåringen och jag sov bara en halv timme förra natten.

När vi hade landat och fått vårt bagage var nästa uppdrag att ta oss till hotellet. Vi lyckades göra det med lokalbuss och genom att fråga några tanter om vägen, vilket jag faktiskt är litet stolt över. Vårt första hotell (där vi sover en natt pga att det kinesiska nyåret gjorde allt rätt fullbokat) visade sig ligga i det kinesiska distriktet. Här är full hålligång och ganska rörigt. Artonåringens enda krav inför lunchen var att vi "inte skulle gå till en restaurang där det hänger döda hönor i taket", men trots att vi följde denna riktlinje fick vi beställa litet på måfå både vid lunchen och middagen - restaurangpersonalen talar inte engelska och vi talar dessvärre inte kinesiska.    

Och sedan har vi vandrat runt hela dagen, som man ska i en storstad. Hongkong har bland annat en fantastisk väg av rulltrappor mellan två stadsdelar - 23 rulltrappor i sträck som för en högt upp på berget. Och sedan får man traska ner igen.

Till sist var vi och såg på ljusshowen Symphony of Lights, som visas varje kväll klockan åtta. Nu ligger vi äntligen i sängarna (min rumskompis sover redan), efter 34 timmar med bara en halvtimmes sömn. Otroligt ändå, att man orkar med det utan större problem. Men nu ska vi sova, och fortsätta semestrandet med förnyade krafter i morgon.




söndag 18 februari 2018

Nu far vi!

Arbetsveckan är avklarad, andra dottern har dansat gammeldans (och resten av familjen tittat på), hennes födelsedag har firats med läcker lunch, kappsäckarna har packats, melodifestivalen beskådats, en kort natt sovits och maken har kört oss till flygfältet klockan sex på morgonen. Nu far vi! En vecka i Hongkong på tu man hand väntar. Första stoppet blir i Amsterdam, och sedan väntar ytterligare elva timmar flyg innan vi landar i Hongkong klockan sju på måndag morgon (ett på natten vår tid). spännande!

torsdag 8 februari 2018

Nytt jobb, nya rutiner

En vecka har jag nu jobbat på nya jobbet. Allt går bra, kollegorna är trevliga, och jag håller på att lära mig vad alla heter och vad de jobbar med och sätta mig in i mina egna uppgifter. Jag bytte bransch helt, så det är en hel del nytt att lära sig. Lyckligtvis går vi parallellt med de "gamla" som har skött mina kommande uppgifter i en hel månad, vilket känns mycket lugnt och generöst i dagens arbetsliv.

Ute blev det äntligen vinter, också här i södra Finland. Det är minusgrader och mycket snö, och så mycket ljusare än för några veckor sedan. Jag har aldrig gillat januari och februari, men i år är det ju en helt annan sak. Jag var ledig hela januari och är också nu mer utvilad än jag har varit sedan det första barnet föddes (antar jag). Inga problem i år, alltså. Och om en dryg vecka ska jag åka med andra dottern till Hongkong! Vi har ju som tradition i familjen (andra barnet redan, så då är det väl en tradition?) att när ett barn fyller 18 får den åka med ena föräldern på en lång resa, och själv välja resmål. Störstingen var till New York med sin far, och nu valde sjuttonåringen alltså Hongkong. Det blir enormt spännande. Vi har googlat en del och börjar forma en bild av vad vi vill göra under vår vecka där, men har också lämnat massor av oplanerad tid för att bara gå omkring i staden och uppleva den.

På bilden ser ni för övrigt gårdagens middag - en innovation som var så enkel och så god att jag nästan måste tipsa allmänheten. Jag gjorde så här: skär några potatisar, en batat, några polkabetor och en palsternacka i kuber. Skiva en lök. Lägg allt på en plåt, ringla över litet olivolja och salta. Blanda om. Skär fyra choritzokorvar i slantar och tillsätt dem. Lägg in i 200 grader varm ugn i 30-40 minuter, blanda om en gång under tiden. Klart!  

fredag 2 februari 2018

Fredag! Vanlig fredag.

Livet har återgått till det normala. Jag har nu jobbat två dagar, och veckoslutet känns välkommet. Efter jobbdagen i dag var jag via butiken (som var proppfull), och när jag gick in i huset fick jag inte upp innerdörren för det låg så mycket skor, väskor och kläder i vägen. Sjuttonåringen har två kompisar på besök och åttaåringen en.
När jag med kraft hade knuffat upp dörren någon decimeter kom åttaåringens kompis ner i tamburen, och sa "Min mamma och pappa kommer hem först halv sju, och batteriet i min telefon är tomt, och vad ska jag göra nu?". Åttaåringen kom en halv meter efter och sa "Mamma, vi har hittat en slimerecept med bara vanliga ingredienser, så får vi snälla snälla laga det och göra en video? Och vi behöver bara ta litet schampo.".
"Ni MÅSTE låta mig komma in först", sa jag. Och så knuffade jag upp dörren, hängde av mig kappan, lyfte upp en genomvåt overall och hängde den att torka, satte in maten i kylskåpet, ringde kompisens pappa och sa att hans dotter är här och övervakade slimetillverkningen. Välkommen tillbaka, vardag.
Nu: matlagning med stora barnen (egna och lånade). Helgen kan börja!
Jobbet har för övrigt börjat fint,  allt känns bra där. Återkommer förmodligen till ämnet senare.

måndag 29 januari 2018

Statistik på promenaderna

En av mina målsättningar för den lediga januari var att promenera en timme per dag, medan det är ljust. Det har gått mycket bra, faktiskt, och känns hälsosamt och skönt. Jag får frisk luft, dagsljus och motion, hunden får stimulans och motion. Vi har promenerat längs de flesta gatorna i staden och har nu koll på vad som byggs var, vilka hundar man ska akta sig för (har faktiskt stött på ett par som har försökt bitas) och vilka pensionärer som gärna vill hälsa på hunden och prata en stund (med mig eller hunden).

För att göra promenaderna ännu litet mer spännande har jag laddat ner en app, som efter varje gång ritar upp rutten och rapporterar hur långt, snabbt och länge jag har promenerat. Det är förvånansvärt intressant - och motiverande. Man vill helst inte gå kortare promenader än vanligt, fast ingen annan än jag skulle veta om det. För att inte bli besatt (och ifrån mig om jag sedan skulle råka glömma telefonen hemma) mäter jag bara de långa vardagspromenaderna - inte till exempel helgpromenaderna eller kvällspromenaderna. På de tre veckor som ha gått sedan skolan började har jag tydligen promenerat 75 kilometer, på ungefär 15 timmar. Inte illa alls.